Branden i Notre-Dame väckte starka känslor. Ett ikoniskt byggnadsverk, samlingsplats för människans förståelse av sig själv som en del av något större, stod i lågor. Oersättliga skatter som skapats under århundraden gick upp i rök. Allt talar för att det var en olyckshändelse. Den franska beslutsamheten att återuppbygga Notre-Dame, och villigheten att bidra, har väckt debatt om den process som pågår samtidigt: utrotningen av arter.

Djur och växter som utvecklats under miljontals år dör ut för att aldrig mer återkomma.

Denna destruktiva process är inte en olyckshändelse, utan resultat av ett samhälle som bygger på en ständigt ökande konsumtion av energi och materia. Möjligen oavsiktligt, men definitivt medvetet. Vi vet att vårt samhällssystem skadar naturen.

Nu i maj släpper IPBES (Intergovernmental Panel for Biodiversity and Ecosystem Services), sin första rapport. IPBES kallas ofta IPCC för naturen, och rapporten är en unik syntes på global nivå.

150 experter från 50 länder har använt 15 000 källor för att förstå tillståndet i naturen, och för första gången även inkluderat kunskap från urfolk och lokalbefolkningar. Rapporten lovar ingen rolig läsning.

Om inget görs för att ändra riktning riskerar mellan en halv och en miljon arter att försvinna.

Detta är egentligen inte ny kunskap. Det är snart femtio år sedan den första internationella miljökonferensen arrangerades i Stockholm 1972. Samma år kom Romklubbens rapport "Tillväxtens gränser". Det är samma frågor som står på agendan fortfarande, men läget har stadigt försämrats. Vad beror det på?

Hur kommer det sig att vi är så oförmögna att hejda förstörelsen av naturen?

Kanske behöver vi söka lite djupare än vad som hittills varit fallet? Det moderna västerländska samhället bygger på en uppfattning om människan som separat från naturen, och naturen som en resurs för människan att bruka. Våra ekonomiska, politiska och juridiska institutioner bygger på uppfattningen om människans särställning. Vi kan bruka ”resurserna” mer eller mindre effektivt och hänsynsfullt, men de är fortfarande till för oss människor. Vi kan mäta och uppskatta värdet av ekosystemen, men det är fortfarande värdet för människor som är utgångspunkten.

Det här sättet att uppfatta världen ger upphov till en koloniserande kultur, och konsekvenserna ser vi nu omkring oss som brinnande skogar, utfiskade hav och utdöende arter.

Men uppfattningen om människan som alltings mått är inte en naturlag. Det finns kulturer i världen som har helt andra förhållningssätt. Hos många urfolk är människan en deltagare bland andra. En del av en levande helhet, där även träd, floder och berg har intressen som behöver respekteras. Vårt land är inte till salu, är budskapet urfolken upprepar; det är ovärderligt. Lika heligt som Notre-Dame. När floderna däms upp, skogarna huggs och bergen sprängs sönder, då är det våra heliga landskap som skändas. Den här urgamla synen på världen har inspirerat en ny global rörelse för att erkänna att inte bara människor, utan allt levande, har rättigheter.

Rörelsen för naturens rättigheter har utvecklats mycket snabbt sedan Ecuador inkluderade naturens rättigheter i sin konstitution 2008.

I Nya Zeeland fick floden Whanganui rättigheter som juridiskt subjekt i mars 2017, efter en mer än sekellång kamp för floden av urfolket Maori.

Brasilien, Mexiko, Uganda, Indien, USA med flera länder har infört rättigheter för ekosystem i olika lagrum. Bolivia har föreslagit en Deklaration om Moder Jords rättigheter och det svenska Sametinget har ställt sig bakom denna. I Colombia stämde en grupp ungdomar staten för att den genom att tillåta avskogning, vilket bidrar till klimatförändringarna, inte värnade om deras framtid. Fallet slutade i Högsta Domstolen i april förra året med att domaren gav de unga rätt och meddelade att Amazonas i Colombia har rättigheter som juridiskt subjekt.

Domstolen bedömde att det inte var möjligt att skydda skogen om den saknade rättigheter.

IPBES har också tagit steg i denna riktning för en ny syn på världen, genom att förra året presentera begreppet ”naturens nyttor för människor” som ett alternativ till ekosystemtjänster (som alltså utgör en del av institutionens namn). Ställningstagandet från IPBES kan ses som en utmaning av det instrumentella begreppet ekosystemtjänster och lyfter ett urfolksperspektiv på naturen.

Människan är totalt beroende av naturen.

Det är dags att börja agera som om vi vore en del av den levande världen.

Naturens rättigheter är en transformativ idé som utmanar våra föreställningar om världen på ett mycket produktivt sätt. Idén utgör en bro mellan urfolkens sätt att förhålla sig, och moderna institutioner som domstolar och lagstiftning. Precis som vi kan återuppbygga Notre-Dame, är det möjligt att skifta vårt förhållningssätt till naturen. Ett sådant skifte skulle ha återverkningar på så gott som alla mänskliga verksamheter. Det finns en mängd sätt att bruka jorden och skogen, att bygga samhällen, att förstå ekonomi och beslutsfattande, som fungerar så att människor kan vara en regenerativ i stället för en destruktiv del av ekosystemen. Men de förutsätter att vi gör upp med idén om människor som separata från naturen.

Pella Thiel, koordinator, Naturens rättigheter i Sverige

Alf Linderman, direktor, Sigtunastiftelsen

Malin Östman, kurssamordnare, Cemus

Henrik Hallgren, ordförande, Lodyn

Peder Karlsson, ordförande, End Ecocide Sweden

Hana Begovic, koordinator, Global Alliance for the Rights of Nature

Erena Rangimarie RereOmaki Rhöse, Daughter av Whanganui River, Maori

Marie Widengård, Globala studier, Göteborgs universitet

Julia Qwist Uddenberg, ordförande, Latinamerikagrupperna

Carmen Blanco Valer, Färnebo Folkhögskola

Stefan Mikaelsson, ledamot i Sametinget