Widmalm med flera missar tyvärr att vi i vår replik tydligt skriver att vi är eniga om att det fall de tar upp visar att det måste utvecklas andra rutiner inom likavillkors arbetet. Snarare än att fördöma på förhand och ge reprimander, eftersöker vi mer lyhördhet, nyfikenhet och samtal som bygger på en insikt om att vi alla – inklusive undertecknade – är begränsade av våra egna positioner. 

Vi håller också helt med i att vi inte kan acceptera att personliga attribut avgör vem som får delta i det akademiska samtalet. 

Var tycks då våra åsikter skilja sig åt? 

För det första anser vi att det är viktigt att hålla isär kampen mot begränsad politisk styrning av universitet från detta fall. Alla arbetsgivare, inklusive universitetet har ett lagstiftat ansvar för lika villkors arbete. Att universitet behöver ta problem som tas upp av anställda och studenter är därmed ett generellt arbetsgivaransvar, inte ett fall av politisk styrning. Politisk styrning skulle vara att skapa specialundantag för universitetet som arbetsgivare.

Vi vänder oss även mot att vi bör avvisa varje norm som tillmäter kön, ålder, etnisk tillhörighet eller trosuppfattning någon som helst betydelse för vem som får uttala vissa ord”. Enligt oss kan vi bara hålla fast vid en sådan uppfattning om vi ignorerar makt, privilegium och ojämlikheter i samhället och inom universitetet och vilken betydelse just ord haft och har för att bekräfta och befästa dessa. I detta fall gäller det dessutom ett ord som använts för att nedvärdera en grupp som under historiens lopp utsatts för ett fasansfullt förtryck. Det är dessutom den grupp som i Sverige idag är mest diskriminerad i skola och arbetsliv och får utstå flest hatbrott.

Det är oundvikligt att ord upplevs på olika sätt beroende på vem som säger det. Ett tydligt tecken på det är att N-ordet ibland används av afrosvenskar själva sinsemellan. Liknande mönster där diskriminerade grupper återtar förtryckande begrepp och använder det på ett subversivt sätt kan ses även i relation till kön och sexualitet. 

Att N-ordet betyder och uppfattas olika beroende på vem som säger det är därför självklart. Det är även självklart att det kan väcka mycket obehagliga erfarenheter av förtryck och rasism som upplevs i det vardagliga livet. Som många afrosvenskar vid universitetet vittnat om blir det ännu jobbigare om det uttalas i en extremt homogen studentgrupp där en är den enda afrosvensken – vilket tyvärr ofta är fallet vid Uppsala Universitet. 

Dessa erfarenheter måste vi väl ändå ta på allvar om vi vill ha ett mer inkluderande universitet? Några av undertecknade antingen forskar om rasism eller arbetar med det inom det civila samhället. Även om denna typ av forskning och arbete är kantade med dilemman, finns det omskrivningar som gör att vi inte behöver uttrycka ord som kan kränka. 

Eftersom dessa alternativ finns, varför ska vi då hävda rätten att säga orden i den akademiska frihets namn? Gör vi det riskerar vi bara att reproducera den trista debatten utanför akademin om rättigheten att använda det tidigare namnet på det vi idag kallar chokladbollar.   

Låt oss också alla – inklusive undertecknande – oftare ställa den centrala frågan ”frihet för vem?” För friheten har självklart minskat för vissa - framförallt för vita heterosexuella män. Universitetslektorer har exempelvis inte längre frihet att sexuellt trakassera medarbetare i ord eller handling. De/vi har heller inte frihet att undervisa på ett sätt som gör att studenter med funktionsvariation inte kan tillgodogöra sig undervisningen. Det tycker vi är bra och vi är säkra på att Widmalm med flera delar denna åsikt. 

Snarare än att hävda akademisk frihet till priset att andra känner sig uteslutna, låt oss istället erkänna universitetets mer problematiska historia. Låt oss inte glömma allt förtryck som utförts i ”den akademiska frihetens namn” genom historien, som exempelvis inom rasforskning och funktionsvariationsforskning, som i båda fallen ledde till rekommendationer om tvångssteriliseringar och andra omänskliga åtgärder. 

Låt oss inte minst påminnas om det samhällsklimat som vi lever i med ökande rasism och att akademin är en del av samhället.