Vad berättas egentligen i Bibeln om kvinnor? Och hur har tolkningarna av dessa texter hanterats genom årtusenden när det gäller bilden av kvinnan?

Journalisten, med mera Gunilla Thorgren har skrivit en bok med titeln "Guds olydiga revben", där hon läst Bibeln med feministiska glasögon och bakat in några tusen års idéhistoria utifrån en personlig vinkel som ensamstående mamma och en av grundarna till Grupp 8. Boken har blivit en scenkonstföreställning med nycirkusinslag, regisserad av Cirkus Cirkörs grundare Tilde Björfors.

Skådespelaren Cecilia Lindqvist gestaltar Gunilla Thorgren, som alltså är med på scenen som berättare och kommentator. Ensemblen i övrigt består av både Dramatenskådespelare och nycirkusartister.

Föreställningen är fantastisk, tankestimulerande, kvick och inte minst lärorik. Tänkande kvinnor som är glömda och ihjältigna lyfts fram. Dunkelt tankegods runt det kvinnliga könet ställs under teaterljuset på scenen, ibland med komiska förtydliganden. Ordlös nycirkuskonst, som när en kardinal cyklar fånigt (men skickligt) på en pytteliten cykel framför en påve, gör resonemangen tydliga.

De smart invävda och gestaltande cirkuskonsterna är andlöst, hissnande bra. Visuellt mäktiga och poetiska bilder förmedlas, men också en saklig men ändå passionerad ilska över ojämlikhet, skam och skuld som förknippats med det kvinnliga könet i västerländskt tänkande.

Den akrobatiska dans som gestaltar en gruppvåldtäkt ur Domarboken är både vacker i sitt uttryck och fruktansvärd till innehållet. En jämställdhetsivrande Jesus och hans favoritlärjunge Maria Magdalena håller jämvikten med att göra volter med poetisk skönhet i varsitt rep och den fysiska styrka som den förkristna gudinnan Inanna utstrålar från sin trapets borde få patriarkatet i gungning än idag.

Föreställningen gör även samtidskommentarer, såhär efter metoo och krisen i Svenska Akademien. Ett Horace Engdahlcitat visar sig till exempel passa väldigt bra på mötet i Nicaea år 325, då kyrkans manliga ledare skulle bestämma hur den kristna religionen skulle utövas.

I en underbart rolig och knäpp scen jonglerar extatiska nunnor med pingpongbollar i munnen, det antyds att även en annan kroppsöppning används för bollarna.

Men mot slutet, när den heliga Birgitta gör entré, går luften ur ensemblen. Kanske inte så konstigt, föreställningen klockar in på tre timmar med paus. Och att vistas bland allt detta historiska kvinnoförakt kan knäcka den vigaste. Men som publik lämnar man föreställningen upprymd. Kraften i nycirkusuttrycken och den avväpnande humorn i argumentationen från scenen borde få den mest förhärdade kvinnoföraktare att tänka om.