Performance är en av samtidskonstens mest variationsrika och utvecklingsbara genrer. Med sceniska kvaliteter ligger den nära andra konstarter som teatern och dansen och är därmed också ett exempel på det gränsöverskridande som är en eftersträvad kvalitet i mycket av dagens konst.

Performance är samtidigt uttalat publiktillvänd genom sin ofta fysiska gestaltning, något som också innebär att den fokuserar på konstens rumsliga kvaliteter, också det en av grundpelarna i dagens konst, oavsett teknik. Rumslighet är ofta ett sökt mål även inom måleri och skulptur, men den gestaltning som performance innebär poängterar särskilt dess plats i rummet. Att den dessutom ofta utspelar sig i det offentliga rummet gör den därtill ibland till en medspelare till den permanenta offentliga konsten, trots sin inneboende karaktär av tillfällighet.

Det finns således mycket som talar för att arrangera konstarten i festivalform, något som Uppsala Konstmuseum insett och framgångsrikt genomfört i samarbete med andra kulturinstitutioner i Uppsala, i år Köttinspektionen Dans. Sedan 2016 har museet stått som värd för festivalen Revolve. Årets upplaga har fått tillägget "closer", vilket innebär att man haft ambitionen att låta publiken komma närmare den konstnärliga processen än vanligt. Jämfört med tidigare festivaler är årets upplaga mer slimmad och helt fokuserad och genomförd inom konstmuseets väggar. Inga överraskningar på gator och torg denna gång, men flera konsthändelser av rang innanför slottsväggarna.

Upptakten ägde rum på fredagskvällen med flera programinslag av de medverkande inbjudna konstnärerna. Vissa inslag skedde parallellt, men det man eventuellt missade framfördes igen på lördagen då programmet tog hela dagen i anspråk.

Av de tre inslag som jag hade möjlighet att bevista på fredagskvällen var den riktigt stora konstupplevelsen signerad Éva Mag som i sin halvtimmeslånga performance Stand Up, I said Stand Up visade hur överväldigande fysisk och samtidigt konceptuell performancekonsten kan vara.

Mag är i dag en av konstartens främsta företrädare i Norden. I Sverige har vi nyligen kunnat se hennes verk i Bonniers konsthalls tematiska utställning New Materialism och i Moderna Museets senaste Modernautställningen. I Uppsala blev Mags starka fysiska gestaltning tveklöst kvällens klimax när hon kom in i utställningsrummet i heltäckande klädnad krypande och släpande på ett lerigt tygbylte som hon sedan med lerklump efter lerklump ”klädde av” för att slutligen ikläda sig de på lera tömda kläderna. Det blev en tät, laddad upplevelse av nästan magisk art inför en andlöst iakttagande publik som blev vittne till en metaforisk ”födelseakt”. Hela akten ackompanjerades av varierad suggestiv elektronisk musik som förstärkte de fysiska effekterna.

Innan dess hade konstnären Gregori Hari från Schweiz berett marken för en riktigt stor konsthändelse med sitt verk, och den svenska konstnären Moa Franzén med sitt, båda fokuserade på ljud och röst, i Haris verk även på kroppslig förflyttning medan Franzén utmanade sin publik till en stund av nästan meditativ tystnad.

Samtliga konstnärer denna kväll försvarade definitivt sin plats i årets festival, men kvällen blev ändå ytterst Éva Mags genom hennes dramatiska föreställning.