Ibland deppar jag ihop av kommentarer i sociala medier. Jag får rysningar av folk som verkar tycka att allt som de tror är lika betydelsefullt som fakta. Då önskar jag en planet att fly till eller ett intelligent motgift. Planenten söker jag fortfarande. Men motgiftet finns.

År 2012 startade serietecknaren Liv Strömquist och författaren Caroline Ringskog Ferrada-Noli kulturpodden: ”En varg söker sin podd”.

I den analyserar de makt, kulturaktualiteter och annat superintressant. Avsnitten heter saker som: ”En bäver i hängslen”, ”Gravid rökare" eller ”En balle med gitarr”.

De har bredd på innehållet, är aldrig förutsägbara och en fin sak med Liv och Caroline är att de liksom ställer sig på vänt när den andra pratar. Sen bygger den andra vidare på den förstas resonemang men utan att någonsin bli jasägare. Framför allt tänker de fritt och bortom mittfåran.

Sista avsnittet 2018, ”The madwoman in the refugee camp” tar upp att kvinnlig humor är död. För kvinnliga komiker räcker det inte att vara skojiga, de måste också städa och göra världen bättre för att inte bli kritiserade, konstaterar de.

Sa jag att de är roliga också? Utan att vara politisk korrekta.

Guld värd är anekdoten om varför Liv bara nästan var med i tv-programmet Skavlan. Eller i allra nyaste avsnittet: ”Vad ska man göra med dem som gjort fel?” där Liv ifrågasätter mamashaming. Tyvärr klarar jag inte att återberätta det i text utan att förstöra poängen och massakrera humorn. Den har alldeles för många underbara men motsägelsefullt spretiga inslag och måste lyssnas på.