Barnmorskan Ellinor Grimmark krävde att få slippa medverka vid aborter, ett Jehovas vittne vägrade ta jobb med lottförsäljning och en konservativ muslimsk kvinna ville på anställningsintervjun inte ta chefen på ett tolkföretag i Uppsala i hand.

Är det diskriminering att som arbetsgivare välja bort dem som arbetssökanden? Enligt min mening, nej. Man är fri att ha starka övertygelser och religionsfriheten är en självklarhet i en demokrati. Men arbetstid är inte fritid, och på arbetet är man för att utföra ett jobb.

Under rubriken ”diskriminering och religionsfrihet” diskuterades ämnet på Uppsalajuristernas alumnidag i torsdags. I samtalet deltog Cristina Grenholm från Svenska kyrkan, Martin Mörk från Diskrimineringsombudsmannen (DO) och undertecknad. Att religion för många människor är viktigt och betydelsefullt råder det inget tvivel om. "Det går inte att bara leva med information", som Grenholm uttryckte det. Martin Mörk från DO nämnde faran med att en majoritet kan störa sig på religiösa minoriteter, och att krav på anpassning till majoritetssamhället kan leda till förföljelse.

Det är viktiga aspekter. Man behöver inte gilla alla uttryck för religiösa övertygelser, men regeln "frihet så länge det inte drabbar andra" måste gälla. Beslutsfattare ska inte i onödan ta upp pekpinnen.

För några år sedan kritiserades Miljöpartiet för att en partistyrelsekandidat – Yasri Khan - vägrade ta en kvinnlig tv-reporter i hand under en intervju. Hur skulle en så konservativ person företräda ett feministiskt parti, frågade sig många med rätta. Statsminister Stefan Löfven tog det ett steg längre och sa i riksdagen att man i Sverige "tar både kvinnor och män i handen”. Men man är förstås inte tvungen att röra någon mot sin vilja. Däremot får man acceptera att det egna beteendet kan få konsekvenser. Tar du inte den kvinnliga eller manliga kollegan i hand får du helt enkelt räkna med att alla inte uppskattar det.

I höstas slog Arbetsdomstolen fast att kvinnan som av religiösa skäl inte ville ta den manliga chefen i hand på anställningsintervjun, på ett tolkföretag i Uppsala, hade blivit diskriminerad. Hon företräddes av myndigheten Diskrimineringsombudsmannen (DO). I det här fallet, som många gånger tidigare, gavs det religiösa perspektivet företräde. Ibland är det kvinnliga arbetsgivare som har reagerat på uteblivna handskakningar, ibland manliga.

Chefen på tolkföretaget tog illa vid sig. Varför vifta bort hans känsla av att ha blivit diskriminerad vid den uteblivna handhälsningen? På Uppsalajuristernas seminarium på universitetet återkom kommentarer om att han "överreagerade". Man skulle lika väl kunna säga att det var den arbetssökande som överreagerade, som inte bara gick vidare i jobbsökandet. Det här företaget, som samlat folk med olika etniska och religiösa bakgrunder, hade en policy för mångfald och jämställdhet som bland annat innebar att kvinnor och män inte ska särbehandlas. Det borde uppmuntras, inte straffa sig.

Många arbetsgivare är väl medvetna om DO:s inställning i dessa frågor. En näringslivsrepresentant berättade för mig att företag förmodligen drar sig från att kalla personer som kan antas vara troende till intervjuer. Man är helt enkelt rädd för att hamna i trubbel och tvingas betala höga skadeståndsbelopp. Det är varken integrationsfrämjande eller bra för det mellanmänskliga samspelet. Ska vi samsas, mötas och ha en dialog är det en riktigt dålig idé att missbruka diskrimineringskortet.

Diskriminering finns och ska bekämpas. Men det är faktiskt inte diskriminering att ställa samma krav på religiösa som på icke-religiösa.