Otack är världens lön. Fråga 12-årige Knivstabon Alvar Björk. I helgen (12/5) rapporterade UNT om hur han gick emellan för att stoppa trakasserier av en man med funktionsnedsättning – för att själv bli misshandlad.

Här får vi välja: fokusera på det brutala och det fega, eller glädjas åt det rent mänskliga. Många har gjort båda delar. Alvar har hyllats av läsare, sin omgivning och polisen. Samtidigt har många tagit fasta på hur personer runt omkring – särskilt vuxna – bara stått och tittat på. Först när mannen trakasserades, sedan när Alvar angreps.

Vi behöver ständigt fråga oss: Är det här min sak? Ofta är svaret nja, och så dämpas ryggmärgsreflexen av rationaliteten. Det är så människan är programmerad för att överleva. Vi ska inte rusa in i vad som helst huvudstupa. Då blir passivitet mer begriplig.

Men i ett allt mer förråat klimat måste vi så nya korn av motståndskraftig medmänsklighet. Hur?

Vissa, som KD och SD och tidigare även alliansen, har i olika tappningar argumenterat för en civilkuragelag. En sådan finns i övriga nordiska länder. Det finns tillfällen då staten skapat nya moraliska normer genom lagar – exempelvis genom att förbjuda barnaga. En stat kan dock inte lagstifta om mod och hjälpsamhet.

Alliansen tillsatte 2009 civilkurageutredningen, som två år senare lades i politikens sopkorg. Slutsatsen: Staten ska så långt det går undvika att beblanda sig i privatpersoners moraliska bedömningar. Därtill kan en lag göra att vittnen till olyckor eller händelser undviker att hjälpa till i utredningen, då de räds att i efterhand bedömas otillräckligt aktiva.

Jag tror det handlar om helt andra saker. Den politiske teoretikern Anthony de Jasay skrev boken ”Before resorting to politics” – vars själva rubrik summerar civilkuragets källa. Vad gör vi innan vi vänder oss till politiken?

Vi behöver återupprätta våra kontakter med våra inre mänskliga viljor och instinkter till samarbete, gemenskap och ansvar.

I dag är vi bokstavligt taget avskärmade från stora delar av vårt empatiska liv. Den som åker tunnelbana i Stockholm ser samma tragiska scen dagligen. In träder en människa i behov för att be om pengar till frukost, härbärge eller medicin. Bort vänds blickarna som vore det regisserat. Vi är, för att citera Ingmar Bergman, ”emotionellt invalidiserade”.

Rå, ofiltrerad osjälviskhet är vacker och djupt tilltalande. Vi förstår också Alvars handling mycket enklare än förövarens. Det är lätt att dela in i gott och ont.

Oftast behöver vi se de två samtidigt, och erkänna att vi är bundna till båda på ett fundamentalt plan. Människan är svår och måste därför mötas med öppenhet och tålamod, snarare än fördömanden.

Att knuffas till marken och sparkas i magen uppmuntrar inte medmänsklighet. Att fastna i förfasandet, antingen över händelsen eller andras passivitet, gör inte heller mycket. Fäst i stället blicken på din nästa och fråga vad ni kan göra för varandra.