Under 2010-talet har två reformer genomförts med syfte att höja lärarnas status, förstelärarreformen 2013 och lärarlönelyftet 2017. Båda har anklagats för att orsaka splittring och slå sönder ett fungerande kollektiv, lärarlagen på skolorna. Facket har knorrat, men av princip inte kunnat motsätta sig löneökningar. Förbigångna lärare har däremot skrikit rakt ut, och ”sistelärare” har blivit ett begrepp inom skolan.

Därför är det intressant att läsa den första gedigna utvärderingen av reformerna. Ifau (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering) har granskat karriärtjänsternas effekt på nästan 3 000 grundskolor åren 2013-2016. Resultaten borde förvåna kritikerna.

 

Det visar sig att skolor med förstelärare har lägre personalomsättning, fler behöriga lärare och bättre studieresultat än andra skolor. Lärarlönerna är högre, förstås, men reformen har även gynnat övriga lärare på skolan. ”Sammantaget tyder resultaten på att karriärstegsreformen kan vara ett viktigt verktyg för att höja kvaliteten i den svenska skolan”, skriver rapportförfattarna.

Kommer en framtida utvärdering av lärarlönelyftet att visa samma effekter? Sannolikt inte. Förstelärarreformen var tydlig så till vida att det var nya tjänster att söka och besätta, med ett innehåll som gick ut på att förbättra undervisningen på skolan. Lärarlönelyftet var däremot ett under av otydlighet, med cirka 3 000 mer i månaden för 60 000 ”särskilt yrkesskickliga” lärare.

Det finns något djupt mänskligt i reaktionerna. Visst kan man bli sur på att någon utses till chef, men knappast på att hen sedan får 5 000 kronor extra i lönekuvertet. Att kollegan (rektorns favorit?) plötsligt får rejält lönelyft på 3 000 blir en helt annan sak. Ännu två år efter reformen kan man förmoda att det tas omvägar runt lärarrummet på en hel del skolor.

 

Eleverna har varit förhållandevis osynliga under tiotalets fokus på lärarlönerna. Men det är naturligtvis de som ska dra nytta av lärarnas högre status. Rapporten visar på förbättrade resultat för nationella prov i årskurs tre och sex. Självklart är det bättre att gå på en skola med nöjda behöriga lärare, och med ett samarbetsklimat där man vill pröva nya undervisningsmetoder. Allt tyder på att karriärtjänsterna kan utvecklas ytterligare.

Utan att dra för stora växlar på en enda undersökning kan man också fundera på om andra yrkesgrupper borde gå samma väg. Sjuksköterskor, exempelvis, har liknande problem som lärarna haft, med en sammanpressad lönestruktur och personalflykt. Karriärtjänster borde alltså prövas även på sjukhusen.