Kyrkoledarna i Sveriges kristna råd uppmanar riksdag och regering att inte stoppa religiösa friskolor (DN, 20/11). Rådet menar att barnkonventionen ska tolkas utifrån religionsfriheten. Men barn har också rätt att slippa religion. Är det barnens, eller snarare föräldrarnas, religionsfrihet som Sveriges kristna råd rycker ut till försvar för?

I artikeln, undertecknad av bland andra ärkebiskop Antje Jackelén, uttrycks oro för ”att  barn ska växa upp i en religionsfri värld”. Som exempel ges att det i riksdagen finns röster som vill förbjuda religiös omskärelse av pojkar och att regeringen utreder förbud av nyetablering av konfessionella friskolor.

 

Nog för att somliga ateister ibland tar fel strider, och skjuter in sig på symbolfrågor som skolavslutningar i kyrkan. Men kritiken mot religiösa sedvänjor som omskärelse och mot religiösa skolor är relevant. Det handlar inte om att hindra barn från att tro eller ärva sina föräldrars religiösa övertygelser, utan det handlar om att försvara barns rätt att få välja sin egen väg.  

Ämnet har länge diskuterats flitigt. Ska judiska ortodoxa föräldrar få hemskola sina barn? Ska laestadianska föräldrar kunna hindra sina döttrar från dansmomentet i skolidrotten? Ska könsseparata lektioner kunna motiveras med att barnen har ”muslimsk kulturbakgrund”? Länge har också ”problemskolor”, som den kristna sekten Plymouthbrödernas tidigare skola och nu skolor som drivs av islamister, debatterats.    

Trots att skolor inte får ha konfessionella inslag i undervisningen bryts det gång på gång mot det.

 

Är då barnens religionsfrihet hotad om skolan saknar en konfessionell inriktning eller religiösa inslag? Förstås inte. Föräldrar har alla möjligheter att lära sina barn om religion – utanför skoltid.  

 

Sveriges kristna råd kan för all del uppmana regering och riksdag att stärka de konfessionella friskolornas position. Men hur dessa skolor skulle vara en nödvändighet för barn att tro förblir en gåta.  

Rådet har en poäng i att det behövs tolerans och att tanken bakom de internationella konventionerna har varit att försvara individen mot totalitära stater. Men vem är individen i en familj med vuxna och barn? Här måste man erkänna att föräldrarnas religionsfrihet kan krocka med barnets. När liberaler ifrågasätter exempelvis omskärelse är det just utifrån barnets perspektiv det görs, inte av någon illvillig intolerans mot religiösa minoriteter.

Barnkonventionen heter av goda skäl inte ”föräldrakonventionen” eller ”religionskonventionen”.