Det finns ett bisarrt YouTube-klipp med några år på nacken, där en ugandisk man predikar mot homosexualitet. Han hävdar att homosexuella äter avföring, ”eat da po po”, och kritiserar USA:s tidigare president Barack Obama att vilja skicka ”sjukdomen” till Afrika. Jag minns att jag undrade om det var ett seriöst klipp första gången jag såg det.

Dessvärre var det inte ett skämt. Martin Ssempa, pastorn som hörs i klippet, nämns bland många andra homohatare i nyutkomna ”Fundamentalisterna - de nya kyrkorna och hatet mot hbtq-personer” (Natur & kultur). Journalisten Annika Hamrud har intervjuat utsatta i Uganda, och följt hur reaktionära kyrkor - missionerande och folkliga megakyrkor - spär på hatet.

För tio år sedan kom ett lagförslag om dödsstraff för homosexualitet i Uganda. Även om lagen sedan ogiltigförklarades säger det ändå mycket om den kontext ugandiska hbtq-personer lever i. Det florerar myter om att homosexuella är besatta av demoner, att de värvar barn, att FN vill sprida homosexualitet, att homosexuella har en agenda som går ut på att infiltrera världen och att Uganda därför måste ”renas”. Tidningar hänger ut homosexuella med namn och bild, en tidning uppmanade till och med ”Hang them”. Homosexuella kallas ”ekifiire”, som betyder ”halvdöd”.

Hamrud träffar traumatiserade människor, bland annat lesbiska Najjuma. Hon drev en bar med flickvännen Miriam, tills baren utsattes för en omfattande skjutning med flera dödsoffer. Attentatsmän skrek att Miriam skulle dö eftersom hon var ”en jävla flata”. Najjuma överlevde dådet och kunde vittna om vad som hänt - och även visa Annika Hamrud attentatsplatsen.

I boken kan man även läsa om Susan, en lesbisk kvinna som ville bli en framgångsrik affärskvinna och bara ta hand om sina barn. Men så avslöjades hennes sexuella läggning, och när hennes släkt samlades till klanmöte slogs det fast att Susan måste dödas för att klanen skulle kunna bli renad. Hon jagades av sin far som ville döda henne. Jag har tagit del av liknande berättelser tidigare, men då av hedersförtryckta kvinnor i Mellanöstern. Susan lyckas till slut fly. Flytt har även Fred, som har hamnat i Sverige. I Uganda var han nära att torteras till döds i det militära. Även transpersonen Stosh har kommit hit, efter att bland annat ha våldtagits av en man som trodde att Stosh var lesbisk och därför kunde bli ”botad” av en våldtäkt.

Uganda är ett land med en blodig historia, malaria och sjukdomar, fattigdom och korruption. Kyrkor som Watotokyrkan - megakyrkor” har också en central roll för det homohat som vuxit fram. De lockar med barnkörer, hiphopdans och modern musik, och erbjuder en framgångsteologi för fattiga ugandier. Anslut dig till tron så kommer rikedom och välstånd, är budskapet. Kyrkan och staten är sammanflätad, och folk lär sig tidigt att inte ifrågasätta prästerskapet.

Risken för folkmord återkommer i Hamruds intervjuer. Omvärlden kan pressa på för att motverka förtrycket, men Hamrud visar också hur ultrakonservativa kristna från väst tvärtom legitimerar hatarna. Det finns kopplingar mellan ugandiska kyrkor och rörelser i USA och även i Sverige. Exempelvis har Citykyrkan i Stockholm, som samarbetar med ”Hopp för Sverige”, bjudit in den homohatande predikanten apostel John Mulinde för att hålla seminarier för pastorer.

Det blir inga demonstrationer, inga Expo-avslöjanden eller Expressenartiklar om att en homohatande predikant bjudits in, konstaterar Hamrud besviket.

Ser vi hur starkt hatet mot hbtq-personer är? Som när de av en jihadist utsattes för ett terrordåd på en nattklubb i Orlando?

Kristdemokraternas Lars Adaktusson höll nyligen tal om Mellanösterns kristnas utsatthet vid en konferens i Colombia, inför ultrakonservativa kristna. Han borde i sammanhanget också ha markerat mot homohatet. Risken är annars att det legitimeras.

Mänskliga rättigheter är lika mycket till för hbtq-personer som för oss andra.