I dag torsdag bultar extra många unga hjärtan av nervositet, dagen då antagningsbeskeden för högskole- och universitetsstudier skickas ut. För många öppnas nu dörren till en ny framtid på glänt, för andra krossas drömmar.

Vissa utbildningsprogram är särskilt svåra att komma in på, nästintill omöjliga. Går man inte ut från gymnasiet med högsta betyg i nästan alla ämnen kan man i princip skrota idén om att studera till läkare, psykolog eller jurist. Det är inte bara synd, utan ett slöseri på mänskliga resurser.

Många lämpliga kandidater faller nämligen bort i det stelbenta antagningssystemet. De alternativa vägarna finns där – högskoleprovet är ett sådant exempel – men de behöver bli fler, tydligare och vanligare.

Att personer som har kämpat hårt för sina betyg blir belönade med prestigefyllda utbildningsplatser är i sig inget dåligt. I ett meritokratiskt samhälle ska flit löna sig. Men gymnasiebetyg är ett trubbigt mått som varken mäter lämplighet eller motivationsgrad för specifika yrken, viktiga egenskaper som får för lite utrymme i ansökningsprocessen till svenska lärosäten.

Kanske är det också därför som så många utbildningar dras med stora avhopp. Endast hälften av alla lärarstudenter fullföljer ämneslärarutbildningen och en tredjedel av unga läkare planerar att lämna yrket, enligt en ny rapport från Sveriges yngre läkares förening. Det är ett enormt slöseri på både skattemedel och unga människors tid och energi.

Noggrannare antagningsprocesser ökar chansen för fler motiverade studenter som hamnar på rätt plats direkt. På Lunds universitet har man sedan 2010 antagit vissa studenter till juristprogrammet via ett alternativt urval, endast en student har hoppat av sedan kvoten infördes. För de som kom in på betyg och högskoleprov motsvarade siffran 30 procent.

Regelverket för förändring finns redan på plats: Högskolor kan själva välja att ta in studenter med tester, intervjuer eller andra kriterier. Ändå är svenska högskolor och universitet förvånansvärt motsträviga i sin inställning till alternativa antagningskriterier. En avgörande faktor är finansiering, att individuellt bedöma sökanden till enskilda program är resurskrävande. Men när avhoppare i sin tur stjäl resurser från de som faktiskt fullföljer sina utbildningar riskerar inställningen att i längden bli dumsnål.

De som har kämpat hårt för sina betyg ska inte bli omsprungna av folk som kan snacka sig in på en utbildning. Lärosäten måste också själva få välja vilka studenter de anser tillräckligt kvalificerade att ta in på sina program. Men vore det inte bättre om lämplighet och motivation vägde lite tyngre än prestationer på gymnasieskolans skolidrott eller bildlektioner när framtidens jurister, läkare och psykologer väljs ut?