Jag vill väcka några mer allmängiltiga frågor: vilken betydelse kan tillmätas förhör som inte hörs inför domstol? Kan rättegångar i komplicerade mål förenklas och effektiviseras?

Utredningen om processrätt och stora brottmål lämnade i februari 2017 ett delbetänkande (SOU 2017:7). Betänkandet föreslår bland annat översyn i syfte att utöka användning av förhör som har dokumenterats under förundersökningen (brottsutredningen). Här ingår också fråga om utökade skriftliga inslag vid domstolens prövning av brottmål. I stället för att höra ett vittne muntligt inför domstolen så kan vittnet lämna skriftligt attest. Det vore också tänkbart att vittnesmål inför huvudförhandlingen (rättegången) kan lämnas under ed i närvaro av en representant för domstolen med möjlighet för motparten att korsförhöra.

Allt detta väcker frågor kring fundament för svenska brottmålsrättegångar: omedelbarhet, muntlighet och koncentration. Att hålla förhör innan huvudförhandlingen kräver mer aktiva domare redan under förundersökningen (brottsutredningen), ett inslag som skulle bryta med domarens traditionella roll gentemot åklagare och polis, som idag har ansvaret för förundersökningen.

Utredningen föreslår även ett utökat inflytande för parterna över straffprocessens ramar, på vanlig svenska: åklagare ska kunna förhandla med en misstänkt brottsling där den senare kan få ett mildare åtal och/eller straff om den samarbetar. Detta är ett system som manifesteras mest tydligt i USA genom så kallad plea-bargaining. System med utökad makt för den misstänkte eller tilltalade över brottmålet måste ta hänsyn till risken för falska erkännanden, oavsett om dessa skett frivilligt eller framtvingat. Detta dilemma illustreras inte minst av de brottmålsprocesser som ledde till att Sture Bergwall (tidigare Quick) blev dömd för åtta mord. Erkännande av den brottsanklagade måste ifrågasättas såväl under brottsutredning som vid domstolsprövning.

Det går förvisso förstå allmänhetens intresse för konkreta fall som Kevin och Quick, samtidigt vill jag hävda att för den allmänna rättssäkerheten är det minst lika viktigt att vi diskuterar betänkandets utredningsförslag.

Mitt intresse– jag forskar normalt om internationella brottmålsrättegångar - grundas i att samtliga nämnda inslag redan tillämpats vid FNs tribunaler för tidigare Jugoslavien och Rwanda samt Internationella Brottmålsdomstolen. Det är angeläget att stora och komplicerade mål kan effektiveras. Det är dock inte helt enkelt att mekaniskt importera rättsliga lösningar från andra system. Om vi vrider på det rättsliga maskineriet i en del kan det brista i andra delar.

Mark Klamberg

Docent i folkrätt och fristående kolumnist i UNT