Pensionsfrågan i Sverige är den sovande jätten som ingen bryr sig om. Åtminstone inte förrän man själv börjar närma sig pensionsåldern. Eller när det inträffar förändringar i pensionssystemet som påverkar alla. Som just nu, när pensionsåldern, skattenivån, garantipensionerna och ppm-systemet ligger på bordet samtidigt. Då går debattens vågor höga – åtminstone bland de olika intresseorganisationer som säger sig representera oss.

Det finns ett överflöd av information om pensionerna. Ändå är den större delen av kunskapen intuitiv, som att man får mer ju mer man har jobbat. Bara hälften av 25-50-åringarna vet hur mycket som sätts av till tjänstepension (Sifo 2018) och bara var tredje svensk uppger att man tänker se över sitt innehav i PPM-fonderna i år (Novus i förra veckan). Detta trots att det är toppen av pensionspyramiden (utöver allmänpensionen) som avgör levnadsnivån för de flesta av pensionärerna. De låga siffrorna är nog ändå smickrande. Många skäms för att de bryr sig så lite.

Skygglapparna hos 30-åringen kan bero på att pensionen ännu är långt borta. För 50-åringen kan samma beteende tyda på att man inte vill veta hur dåligt det är, konsekvenserna av de där åren man jobbat deltid eller försökt starta eget. Det kommer inte att bli bra, tänker man, och det är för sent att göra något åt det.

Det intuitiva är ändå det viktigaste. Om pengar ska komma ut ur ett system måste de också komma in. Det säger självt att man generellt inte kan börja jobba vid 30, sluta vid 60 och leva till 90 i ett land. Det blir inte mycket att dela ut under den sista tredjedelen. På samma sätt spelar det naturligtvis roll för den enskilde hur mycket man jobbar under yrkeslivet.

Politiker som vill ”höja pensionerna” brukar sällan mena höjda pensionsavgifter för arbetsgivarna. Socialdemokraterna gjorde ett sådant utspel i Visby i somras, där målet var att alla på sikt ska få ut 70 procent av slutlönen i pension. Men det är en riskabel väg att gå. Med de breda skattehöjningar som krävs är det långt ifrån säkert att slutsaldot blir positivt för pensionärerna.

Betydligt mer riskfritt är att höja garantipensionen, vilket nu också görs av den nya regeringen. De som inte yrkesarbetat och har någon inkomstpension, oftast kvinnor, kommer både att få höjd pension och höjt bostadstillägg. Deras disponibla inkomst per månad hamnar nu på 13 000-14 000 kronor, vilket är ganska precis vad den som haft ett yrke med lägre inkomst i 40 år får ut. Är det rättvist?

Det är lätt att förstå frustrationen hos Tobias Baudin, ordförande i det största LO-förbundet Kommunal. Hans medlemmar har ofta börjat jobba tidigt i livet, med ett slitsamt jobb. När kroppen sedan börjar säga ifrån kommer beskedet att den tidigast möjliga pensionsåldern höjs från 61 år till 62 nästa år och vidare upp till 64 år 2026. Några hundralappar i sänkt skatt är allt man får, medan de som inte jobbat alltså får en rejäl höjning av inkomsten. ”Höjd pensionsålder spelar ingen roll, medlemmarna kan i alla fall inte jobba längre”, säger han till TT (4/2).

För ett längre yrkesliv krävs större möjligheter till omställning och vidareutbildning. Och för dem som jobbar kvar krävs både bättre arbetsmiljö och scheman som går att kombinera med ett vanligt liv. Undersköterskan Belinda Mattssons beskrivning av ”långpass” alternativt helgjobb (Studio Ett 5/2) leder i stället till sjukskrivningar och ett kortare yrkesliv.

Alla kommer aldrig att få höjd pension. Mer än en halvering av slutlönen tyder på perioder av deltidsarbete, sjukskrivningar eller arbetslöshet. Detta är också samhällsproblem som måste lösas, men som har lite med pensionssystemet att göra. Systemet måste vara långsiktigt hållbart och förutsägbart och alla måste tala klarspråk om sambanden mellan jobb och övrig tid, mellan lön och pension. Ingen ska behöva bli chockad när sanningen till slut går upp för en, i 50-60-årsåldern eller senare.