För tre år sedan stämdes Facebook vid en specialdomstol i Wiens tredje distrikt. Förra torsdagen gav EU-domstolen miljöpartisten Eva Glawischnig-Piesczek rätt.

Hon hade mottagit förolämpningar via plattformen, och ville få dem och ”liknande kommentarer” raderade. Till en början togs de bort för användare i Österrike. Men Glawischnig-Piesczek stod på sig: En global plattform måste ta bort materialet i alla länder, innan- och utanför EU.

Österrikes högsta domstol blev rådvill och hänvisade saken till EU-domstolen, som landade i att unionens medborgare har rätt till radering om en nationell domstol finner att ärekränkade, trakasserande eller hotfullt material bryter mot lagen. Det verkar logiskt.

 

Men domen kan innebära två radikala skiften i synen på yttrandefrihet. Plötsligt får EU-länders domstolar inflytande på vad människor i Australien, Anderna och Alaska kan se.

Facebook menar att domen undergräver den långa traditionen att ett land inte har rätt att pådyvla andra länder sina yttrandefrihetslagar. Där finns en poäng. Internetplattformars gränslöshet kommer skapa fler krockar mellan 28 länders väldigt olika syn på gränsdragningar i yttrandefrihetsmål.

Men ett enskilt bolag har inte alltid det mest vältvinnade rättesnöret. Det finns mycket större och viktigare värden att skydda. I en annan värld kanske EU hade en gemensam syn på yttrandefrihet att pådyvla utomstående – men nu?

 

Det första skiftet gör att EU kan påverka teknologijättar och möjligen politiska diskussioner i andra världsdelar. Det andra radikala skiftet rör hur Europa själv kan påverkas utifrån.

Rysslands inblandning i enskilda länders demokrati är sedan länge Europas vardag. Men fler som är emot Europas fri- och öppenhet kan vilja pressa enskilda medlemsländer att beivra innehåll och information man anser negativt. Eller lägga tryck på en internetplattform att ta det som vanligt folk skriver till domstol – eller rensa deras sidor utan att fråga – i ”proaktivt syfte”.

När det regnar på prästen stänker det på klockaren. I en perfekt värld ska folkvalda slippa hot och trakasserier. Domen rör en enskild politikers agerande mot ett förmodat fejkkonto. I vår värld har tekniken dock ställt människor öga mot öga mot politiska motståndare på sätt vi aldrig upplevt förut. Då kan även legitim kritik upplevas som inträngande och kränkande.

Med EU-domen i ryggen kan politiker rensa internet från påhopp. Med idel medhåll och tillrop kvar ser det förflutna mycket mer städat ut. Har invändningarna då någonsin funnits? Det lär inte se så ut. Men hur ska vi veta?