Givet Trumps löften under presidentvalet och senare uttalanden framstod det som oundvikligt att en flytt till Jerusalem skulle annonseras. Kund beslutet på något sätt mildras?

Inför presskonferensen skrev jag: ”Ett alternativt scenario är att Trump i dag trots allt kommer försöka mildra negativ respons och hålla någon form av linje med tidigare amerikanska ståndpunkter. Det kan han göra genom att samtidigt som han meddelar om beslut att flytta ambassaden också anger att detta beslut inte ska förstås som att USA erkänner Israels anspråk på hela Jerusalem utan poängterar att frågan om östra Jerusalem måste avgöras i förhandlingar.”

När Trump väl höll sitt tal återgav media endast avsnitt där Trump förklarade att han nu infriat sitt vallöfte. Vi borde ta fasta på ett annat avsnitt där han säger: ”vi tar inte slutgiltig ställning som rör statusfrågor, däribland de specifika gränserna för Israels suveränitet i Jerusalem eller tvister kring gränser”.

Trump skrev nog inte denna passage, utan snarare rådgivare på USA:s utrikesdepartement som var negativa till en flytt och sökte hålla fast vid tidigare ståndpunkter.

En stat har frihet att välja var dess ambassad ska vara placerad i en annan stat, givetvis med den senare statens godkännande. Problemet med USAs ambassadplaner är att de strider mot FNs delningsplan från 1947 som anger att Jerusalem ska ha särskild internationell status och säkerhetsrådets resolution 478 (1980). Resolutionen uppmanar de stater som har ambassad i Jerusalem att flytta dessa.

USA avstod från att använda sitt veto för att blockera resolutionen och FN:s medlemsstater ska följa säkerhetsrådets resolutioner. FNs delningsplan från 1947 är delvis överspelad, men omvärlden har varit enad i att inte erkänna israelisk suveränitet över östra Jerusalem.

Kort efter Trumps tal förklarade ICO, samarbetsorgan för 57 muslimska stater, att de erkänner östra Jerusalem som Palestinas huvudstad. Att olika sidor delar upp Jerusalem på var sitt håll kan vara destruktivt, men erbjuder också möjligheter.

Jerome M Segal beskrev i Washington Post (8 december 2017) en studie som han genomförde 2000 där man frågade israeler och palestinier hur de såg på olika stadsdelar, istället för att fråga om Jerusalem som helhet. Ingen av sidorna såg Jerusalem som en sammanhållen enhet. Respektive sida lade stor vikt vid områden där de själva bor men betydligt lägre vikt vid att kontrollera stadsdelar där motsatt grupp bor, vilket förenklar en uppdelning.

Båda sidor värderar Tempelberget/Haram al-Sharif högt och det bör därför vara under gemensam kontroll. Låt oss därför söka öppningar i olika uttalanden om Jerusalem istället för låsningar.

Mark Klamberg

Docent i folkrätt och fristående kolumnist i UNT