Frågan blir aktuell med jämna mellanrum, den om toppning av idrottslag i unga åldrar. Klubbarna brukar slå ifrån sig, tala om sådant som att ”det blir roligast för alla om det är jämnt”. Mikael Sörnäs, ansvarig för Brommapojkarnas barn- och ungdomsverksamhet i fotboll, är ovanligt tydlig i Radiosportens nya serie (sr.se). ”Vi vill ge stöd åt ambitiösa spelare som också har en potential”, säger han.

Det kallas för selektering och är något som Svenska Fotbollförbundet officiellt tar avstånd ifrån. Upp till och med 12 år gäller ”spela, lek och lär” och att idrotten ska vara lika tillgänglig för alla. Men i verkligheten placeras man alltså utanför ”förstalaget” redan som åttaåring. Särskilt inom pojkfotbollen och särskilt i storstadsområdena. Det fortsätter sedan med att tolvåringar inte kommer in på högstadiet i Malmö som profilerat sig mot fotbollstalanger. ”Föräldrar ringer och säger att barnen ligger och gråter”, säger rektorn till Radiosporten.

Många idrottsledare har stött på fenomenet. Efter några år i Storvretas innebandycup med spännande matcher händer det plötsligt. Killarna har blivit tio år och förlorar med tvåsiffrigt mot några Stockholmslag. De förstår själva varför. På motståndarnas avbytarbänk sitter några dystra tioåringar genom hela matchen, medan flera stjärnor får spela non stop. ”Varför toppar inte vi också”, frågar de. Samma fråga finns outtalad hos föräldrarna på läktaren. Tränaren: ”Vi gör inte så, alla får spela”. Barnen: ”Men det är inte kul”. Nej, det är ju bara att hålla med.

Långt ovanför sportande barns huvuden finns den olyckliga kedja där alla skyller på varandra. Ledaren för den lilla klubben på landet vill konkurrera med storstadsklubben och i Brommapojkarna har man ideal som Barcelona och Manchester United med sina akademier och ungdomsproffs. Europeiska UEFA vill skapa ett ungdoms-EM för 14-åringar 2020 och då måste selekteringen börja tidigt. Fotbollförbundet har hittills sagt nej, men det är svårt att stå emot i längden. Och hålla emot måste alla göra, i hela kedjan.

Såvida man inte är en kommunistisk enpartistat som kan skicka lämpliga sexåringar på läger för att håva in framtida OS-guld är det faktiskt kontraproduktivt att selektera barn tidigt. Den åttaåring eller tolvåring som inte passerar nålsögat vid en granskning kommer med stor sannolikhet att sluta idrotta. Och då går man miste om ett stort antal talanger. Det är omöjligt att före puberteten säga någonting om vad någon kommer att prestera som utvecklad och så småningom vuxen.

Men sådana argument biter kanske inte på ledaren eller föräldern med närmare mål för ögonen, att ta cuppokalen och visa de där AIK:arna en gång för alla. Det är så här det fungerar, säger man om toppning och selektering. Men alla klubbar, tränare och föräldrar har ett val. Antingen får äregirigheten styra, eller så ser man de ledsna ögonen på en bänkad tioåring framför sig.