I dag har elever tillgång till internetuppkopplade datorer och läsplattor i klassrummet. Barnen växer upp i en allt mer digitaliserad värld och skolan ska förbereda dem på hur digitala redskap bäst används. Motsatsen vore bakåtsträvande och svekfull.

Ytterligare en datorvariant är mobiltelefonen. Att lära elever använda den på rätt sätt vore centralt. Att utnyttja intresset för smartphones som motivation i undervisningen kunde också vara en progressiv pedagogs dröm. Konsulten Per Axbom skriver i Lärarnas tidning att ”Det måste ingå i skolans uppdrag att lära eleverna att bättre hantera den teknik som ska hjälpa dem att navigera i samhället”.

Att totalförbjuda mobilerna är att signalera noll förtroende: detta är något ni barn inte behärskar. När mobilerna låses in förstärks bilden av att de är något slags drog som enbart skapar problem.

Självklart finns situationer då det inte är lämpligt att använda mobiltelefoner. Men låt då skolan - lärare och rektor, ja, även eleverna själva — hantera detta. Vilket många redan gör på utmärkt sätt. Att, som nya regeringen, med L och numera även S som påhejare, vilja lagstifta bort mobiltelefoner från skolan, är att slå in öppna dörrar, köra över pedagoger och försöka vrida vår tid ur led.

L lutar sig mot en (1) flera år gammal studie från England. Betydligt färskare forskning finns, till exempel ett samarbete mellan tre universitet i Sverige och Finland. Denna studie visar att mobiltelefoner inte behöver vara störningsmoment. Resultatet stämmer inte alls med mediebilden av mobiltelefonen som orosmoment i klassrummet.

Andra forskare menar att att skolan borde erbjuda mer träning i hur teknologin kan användas — och när den inte ska användas, i stället för att förbjuda smartphones. Detta handlar också om jämlikhet; att lära sig hantera tekniken på rätt sätt är också en klassfråga. Användning av mobiltelefonen i skolan är en spegling av samhället utanför. Tar man bort mobilen helt avlägsnar man också kunskap om en företeelse som utgör en väsentlig del av livet och framtiden.