Vilken skillnad ett regeringsskifte kan göra. ”Försäkringskassan tror att ME-sjuke Sture bluffar”, kan man läsa på Aftonbladets ledarsida (24/5). Ledaren kommenterar en artikel om mannen som ”sannolikt” lider av ME/CFS, kroniskt trötthetssyndrom, men som fått avslag på sin sjukpenning. Försäkringskassan sägs vara ”hjärtlös” och ha inbyggda ”systemfel”. I förbigående nämns också att fyra partier vill fälla socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S), ”inte för att Sture far illa utan för att hon sparkat den förra generaldirektören på ett enligt dem orättfärdigt sätt”.

Tidningen och dess ledarsida stod i frontlinjen också för åtta eller nio år sedan, tillsammans med LO och delar av Svenska kyrkan, då ”ömmande fall” i sjukförsäkringen rapporterades fortlöpande. Visst var försäkringens bortre gräns (”stupstocken”) i fokus, men lika mycket de olika prövningarna före dess, av arbetsförmågan och mot olika jobb.

Den stora skillnaden för dessa kritiker var alltså vem som höll i bilan när de sjukskrivna drabbades. Då var det ”ren cynism att kritisera Försäkringskassan för att den verkställer regeringens politik” (Aftonbladet ledare 4/1 2011). Nu är det enbart myndigheten som är skyldig till att antalet som nekats sjukpenning eller fått den indragen mer än fyrfaldigats de senaste åren.

”Reglerna måste tillåta sjuka att vara sjuka”, heter det i Aftonbladets ledare, precis som det sagts i tusentals kommentarer om sjukskrivna på 2000-talet. Det här var inget större problem fram till för cirka 20 år sedan, när läkarna och den medicinska vetenskapen kunde skilja sjuk från frisk. Sjukintyget var det avgörande. En läkares signatur, sedan sjukpenning tills man blivit frisk.

När utbrändheten, sedermera utmattningsdepressionen, gjorde sitt intåg förändrades allt. Diagnosen var ett samlingsnamn för hundratusentals svenskar som inte mådde bra. Som mest hade 130 000 varit sjukskrivna i mer än ett år (2003). ”Jag har inga möjligheter att slå fast vem som kan jobba eller inte”, sade en husläkare uppgivet. En avhoppad försäkringsläkare i Uppsala var mer provokativ: ”Att vara osams med chefen är ingen sjukdom”.

Rehabiliteringskedjan 2008 var ett (långt ifrån perfekt) försök att reda upp i härvan av massjukskrivningar. Men de så kallade psykiska diagnoserna fortsatte att öka och utgjorde snart hälften av alla sjukskrivningar. De senaste åren har ME/CFS blivit en allt vanligare orsak till sjukskrivning och även här saknar vetenskapen ännu så länge svar. ”Det saknas biomarkörer. Diagnosen ställs genom diagnoskriterier”, skrev Socialstyrelsen i sin senaste översikt av kunskapsläget för ett halvår sedan (20/12).

Det är de sjuka som drabbas när sjukförsäkringen måste göras hållbar och rättssäker. Alla som inte har en medicinsk diagnos, som lunginflammation, blir automatiskt misstänkliggjorda. Och de drabbas dubbelt av att sjukförsäkringen blivit så politiserad. Först får man veta att det är den politiska motståndarsidan som förvägrat en rätten att vara sjuk. Sedan, när man får avslag igen, är det i stället en ondsint myndighet eller handläggare som ligger bakom.

Det här måste man hålla i minnet när socialförsäkringsminister Annika Strandhälls politiska liv står på spel i morgon, när riksdagen röstar om misstroendeförklaringen. Hon har i princip kommit till makten genom att hävda att hon ska göra en generösare bedömning av såväl sjukskrivna som de som är berättigade till personlig assistans. När bedömningarna sedan blir som de måste bli, i fallet sjukskrivningar rättssäkra och baserade på vetenskap, har hon försökt att skylla ifrån sig genom att på oklara grunder sparka Försäkringskassans generaldirektör Anne-Marie Begler.

Ingen politiker har en aning om huruvida Sture bluffar eller inte. Det enda man lyckats med på tio år är att köra förtroendet i botten för myndigheten som ska ta reda på det, och att skapa stark oro hos alla sjukskrivna. Ansvaret är större och djupare än behandlingen av en generaldirektör, och det faller till största delen på Annika Strandhälls eget parti.