Striden om arbetsrätten går vidare. Regeringen tillsatte i förrförra veckan en statlig utredning med direktiv att bland annat föreslå tydligt utökade undantag från turordningsreglerna. ”Smärtsamt”, kommenterade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S). Jonas Sjöstedt (V) hotar med misstroendevotum för att fälla regeringen medan C och L jublar över sin politiska vinst. I samtliga tre fall kan man fråga sig varför.

Det är lite av 1800-talsteater över Socialdemokraternas hantering av frågan om förändrad arbetsrättslagstiftning. ”Varför”, vrålar en Johansson eller Löfven från en tänkt scen med LO-arbetare i publiken, tar sig för pannan och manifesterar det stora sveket, beredda att sticka svärdet i sig själva om åhörarna så kräver. Pjäsen utmynnar sedan ändå i en förståelse, om att härtill var vi nödda och tvungna för att undkomma ”högern”.

Det är svårt att tro att det är punkt 20 i Januariavtalet allt handlar om. Där ska arbetsrätten anpassas efter dagens arbetsmarknad. Det ska vara balans mellan parterna, med flexibilitet för företaget samtidigt som den anställde skyddas mot godtyckliga uppsägningar. Vidare ska arbetsgivarens ansvar för kompetensutveckling och den anställdes omställningsförmåga stärkas.

Lagen om anställningsskydd (las) tillkom i en tid då den offentliga sektorn var rekordstor i Sverige, samtidigt som de stora industrierna hade majoriteten av de anställda i privat sektor. Den utbildning man hade fått för 20 eller 30 år sedan var i de flesta fall gångbar fortfarande, och arbetslivserfarenhet var den stora måttstocken på arbetsmarknaden.

Efter flera decenniers globalisering och digitalisering har alla arbetsgivare tvingats bli mer flexibla, annars hade man gått under i den ökade konkurrensen. Företagen har givetvis anpassat sig. De anställda också, i den mån de kunnat. Men inte sällan har man varit kvar på sitt jobb för länge, känt sig överflödig och som en belastning. Det är mycket välkommet om arbetsgivaren tar ett större ansvar för att utveckla och utbilda sin personal.

Sist in, först ut. Det en gång så logiska systemet har fått följdverkningar som inte kunde förutses på 1970-talet. Företag bildar dotterbolag och outsourcar arbetsuppgifter, inte för att det behövs i sig utan för att omöjligt att driva verksamheten vidare med befintlig personal. Erfaren personal tröttnar och säger upp sig, trots att det räckt med en kortare utbildning för en nystart. En och annan kanske också tröttnar men blir kvar, utan att göra sitt jobb. Följden blir en belastning både företaget och kollegerna, med en kostsam tvist i Arbetsdomstolen som slutpunkt.

Las kan också vara en mental tvångströja som hindrar anställda att utvecklas. Vi sökte en gång en chef för ett föräldradrivet fritidshem i Uppsala. Ett spännande jobb för en erfaren fritidspedagog som ville testa sina idéer och få ett övergripande ansvar, tyckte vi. Ett antal intresserade fanns också, men i slutändan stupade det alltid på samma sak. De var rädda om ”sina år i kommunen”. Planerna på ett fritidshem fick skrinläggas.

Det är illa när lagstiftning hindrar människor från att bli allt de kan bli. Det är illa nog för ett samhälle när folk blir kvar där de en gång i tiden råkat hamna. Det är mycket illa om de också vantrivs och förgiftar hela arbetsplatsen med sin närvaro. En enda anställd kan ta orimligt mycket kraft för en avdelning eller ett företag under orimligt lång tid.

Om Socialdemokraterna överdriver fördelarna med las så överdriver Centern och Liberalerna hindren med samma lagstiftning. Företag med upp till tio anställda får redan göra två undantag från turordningsreglerna, och att utvidga det till större företag vore ingen dramatisk förändring. Jonas Sjöstedt överdriver också, i största allmänhet bara, i en fråga som inte borde vara så politisk brännhet som den framställts.

En genomgripande utredning av krav och skyldigheter på den svenska arbetsmarknaden på 2020-talet borde välkomnas av fack, arbetsgivare och de politiska partierna. Låt äntligen ridån gå ned för en fler decennier lång politisk teater om las.