Klyftorna ökar i Sverige. Det är börsens fel, och väljarnas. Finansminister Magdalena Andersson (S) beklagar för TT att de rika blivit rikare under förra mandatperioden. ”Kapitalinkomsterna ökade mycket”, säger hon. Inget att göra åt, alltså. Till råga på allt har väljarna röstat fram en riksdag som förordade ytterligare skattesänkningar från årsskiftet (M/KD-budgeten). Också det får man tugga i sig, enligt finansministern.

Men man kan fråga sig vad hon och hennes parti egentligen gjort för att ens försöka minska de ekonomiska klyftorna. Har man till exempel försökt att trappa ned ränteavdraget för lån som är extremt snedfördelat till dem med högre inkomster? Eller att beskatta fastigheter hårdare? Nej, det Socialdemokraterna gjort, tillsammans med MP och V, är att göra det lite mindre lönsamt att jobba med högre marginalskatter.

Om Magdalena Andersson inte lyckats minska klyftorna tillsammans med V kan man fråga sig hur det ska gå i samarbete med Centern och Liberalerna? Inte så bra, om man använder vänsterns gängse definition av klyftor, som är på arbetsinkomster. Skatten på arbete kommer att sjunka ytterligare nästa år, enligt Januariavtalet, medan bland annat miljöskatter ska höjas.

Kan den utlovade skattereformen minska de ekonomiska klyftorna? Ja, alla skatter måste i alla fall upp på bordet om det ska bli någon reformering att tala om, med ett skattesystem som håller över tid. Alla partier måste släppa sin snäva syn på justeringar av just sina favoritskatter. Det gäller också Annie Lööf (C) som redan sagt att hon inte kan tänka sig återinförd arvsskatt eller förmögenhetsskatt.

Något yrvaket konstaterar finansministern att skattenivåerna ofta ligger betydligt lägre än vad de gör i Sverige. ”Där finns ju en potential för att kunna omfördela mer”, funderar hon. Inte i Sverige, då? Jo, men inte på samma villkor som hittills, genom att lägga straffbeskattning på utbildning och ansvar. I längden missgynnar detta alla svenskar, precis som ökade ekonomiska klyftor.