EUs direktiv om datalagring av elektroniska kommunikationsuppgifter (trafikuppgifter) har vid två tillfällen behandlats av EUs domstol. Uppgifterna kan användas för att koppla ihop brottslingar som ingår i samma grupp eller nätverk, t.ex. personer som utbyter barnpornografi med varandra eller terrorister.

Båda gångerna som datalagring prövats av EU-domstolen har EUs medlemsstater mött motgång, första gången underkändes direktivet, andra gången i Tele2-målet underkändes Sveriges försök att hävda att generell datalagring likväl kan ske enligt svensk lag. I Tele2-målet hade Kammarrätten i Stockholm ställt fråga till EU-domstolen om generell skyldighet att lagra trafikuppgifter är förenlig med EU-rätten. Efter EU-domstolens yttrande underkände Kammarrätten den svenska lagstiftningen.

Min personliga uppfattning är att generell datalagring av teleoperatörerna under en begränsad tidsperiod är rimligt då det är nödvändigt för att utreda viss brottslighet, t.ex. terrorism och barnpornografi. Följaktligen anser jag att EU-domstolens yttrande i Tele2-målet är olyckligt. Min personliga uppfattning om det önskvärda ska dock inte förväxlas med hur jag som jurist ser på vad som är gällande lag. Då EU-rätten är lag i Sverige kan generell datalagring ej ske.

För de som likväl anser att datalagring ska ske uppstår därmed problem. Både Säpo och Heuman –regeringens utredare - anser att EU-domstolens dom om svensk datalagring bygger på felaktig grund, de hävdar att Kammarrätten ställde en felaktigt formulerad fråga då den rörde ”generell datalagring”, SÄPO och Heuman hävdar att sådan lagring aldrig skett. Kammarrätten har i kommentar slagit tillbaka och - mycket riktigt om man läser EU-domstolens yttrande – förklarat hur lagstiftningen i Sverige ser ut. Heuman har alltså antagit att Kammarrätten och EU missförstått svensk lag när de underkänt generell datalagring och i oktober 2017 har han lämnat förslag som godkänner fortsatt generell datalagring.

Heuman kallar detta förstås inte generell datalagring då hans förslag bl.a. undantar fast telefoni från lagringsskyldighet. Men handen på hjärtat – hur många människor använder idag fast telefoni? Om uppgifter om samtliga mobilsamtal fortsatt ska lagras, är inte det generell datalagring?

Vid sidan av denna avancerade ordakrobatik anser jag att Sverige borde gå på kärnfrågan – EU-domstolen måste övertygas om att datalagring är nödvändigt och i vart fel delvis ompröva sitt tidigare beslut. Jag kan inte finna att EU medlemsstater inför EU-domstolen visat en systematisk empirisk studie att brott som terrorism och barnpornografi endast effektivt kan bekämpas genom en lagstadgad generell lagringsskyldighet. EUs medlemsstater har gjort ett dåligt jobb när saken prövats av EU-domstolen. Det är här Sverige borde lägga sin energi.

Mark Klamberg

Docent i folkrätt och fristående kolumnist i UNT