Det både ser ut och låter som en repris av 2011 års arabiska vår, när demonstranter och poliser nu drabbar samman i Sudan och Algeriet. Till och med slagorden är desamma: el-shaab yurid isqat el-nizam, “folket kräver regimens fall”.

Vad är det som händer? Ja, det är precis vad som hände då. Trötta gamla regimer har nått vägs ände, de ekonomiska problemen har lagts på hög, och till sist tänder en liten gnista eld på alltsammans.

I Sudan började protesterna när Omar el-Bashirs regim, som blev av med oljepengarna i och med Sydsudans självständighet 2011, tvingades höja priset på bröd. I Algeriet försökte Abdelaziz Bouteflika, som styrt i tjugo år, tjuva till sig en femte mandatperiod.

Men bakom dessa omedelbara orsaker gömmer sig en snårskog av mer djupgående problem: stagnerade ekonomier, snabbt ökande befolkningar, korruption, vanstyre och politiskt förtryck.

Hur kriserna ska sluta i Sudan och Algeriet återstår att se. De lyckligaste alternativen – demokratisering, tillväxt, tralala – är så osannolika att de kan räknas bort direkt. De allra värsta utfallen, nämligen inbördeskrig i Syrienstil, är tyvärr inte riktigt lika osannolika, men kräver ändå ett mått av otur.

Troligast är väl någon sjaskig blandning av repression, reformer och förändringar i ledargarnityret, som så småningom får protesterna att mojna.

Men lugnet är ingen lösning. Så länge de underliggande problemen fortsätter växa lär också kriserna förr eller senare svalla upp igen, med nya och kraftigare vågor.

Liknande bekymmer råder dessutom i flera andra länder söder och öster om Medelhavet, från Marocko till Egypten och Turkiet.

Norr om Medelhavet – ja, där ligger Europa. Syrienkrigets konsekvenser i form av terror och flyktingkris blev en hård prövning för unionen. Det finns ingen aptit på mer av samma vara, men det hindrar inte att den kan hamna på bordet ändå.

Ändå är det inte mycket EU kan göra åt de problem som gnager sönder stabiliteten i det södra grannskapet. Man kan förstås uppmuntra ekonomiska och politiska reformer, bidra till konfliktlösning och skapa goda villkor för handel.

Men på lång sikt kan Mellanösterns länder bara ta sig ur sin onda cirkel med egna krafter.

EU:s främsta utmaning är i själva verket att inse sina begränsningar. Europa måste helt enkelt lära sig leva med att Mellanösterns problem inte är på väg att försvinna, utan snarare sakta förvärras.

Det man då kan göra är förbereda sig för alla eventualiteter. Dit hör att forma en välavvägd och hållbar migrationspolitik, erbjuda ett generöst utvecklingsbistånd, arbeta konstruktivt med ekonomiska påtryckningar, hålla ett vakande öga på de säkerhetspolitiska konsekvenserna, och stå redo att fatta snabba beslut när det smäller.

Den som i tid ser om sitt eget hus, kan vara till större hjälp när grannens börjar brinna – och för den saken krävs som sagt bara en liten gnista.