Simon har varit ren i fyra månader. Han vill inte intervjuas. Linda berättar att han tycker att det är fånigt att hon ska berätta om åren då han var fast i ett cannabisberoende.

– Han säger "det är ju bara gräs mamma, det är inte värsta grejen". Även ungdomar som kommit ur det ser det inte som något farligt, säger Linda när vi precis slagit oss ner vid ett bord på ett kafé i centrala Uppsala.

Hon skrattar till och konstaterar att hon själv ju tillhör en generation som fostrats in i hur farligt cannabis är. Själv har hon aldrig prövat.

– Men vi lever i en annan tid nu och jag undrar hur de unga ska värja sig? De har hittat det som dämpar tonårsångesten.

Linda beskriver Simon som oerhört nyfiken. Han testade att röka cannabis redan som trettonåring. När han var fjorton satte det igång på allvar och som femtonåring hade Linda fått hämta ut honom från polisstationen fyra gånger för cannabisberusning.

– Poliserna sa till honom att du har en morsa som bryr dig, det är det många som inte har.

Och så är det verkligen, säger Linda. Många av Simons kompisars föräldrar har inte orkat kämpa. Flera har blundat för sina söners missbruk.

– Jag försökte prata med vännernas föräldrar, för att vi skulle stötta och hjälpa varandra. Men till slut gav jag upp, det blev för tungrott. En del är livrädda för att barnen ska hamna i socregistret, så de låter det pågå. För mig har det tvärtom varit viktigt att inte vara tyst, inget hyschande.

– Man kanske tror att det är barn i en viss samhällsklass som trillar dit. Men så är det inte, de kommer från alla samhällsklasser.

Turerna till Ungdomscentrum, Uppsala kommuns verksamhet för att hjälpa unga missbrukare, var många. Men Simon lyckades inte ta sig ur missbruket, utan rökte cannabis varje dag. Ett missbruk som gjorde honom introvert, sötsugen, törstig, hungrig och slö. Frånvaron i skolan var hög. För att ha råd sålde han sina egna prylar och kläder. Vardagen hemma präglades av misstro och uppslitande bråk.

– Det värsta var hur Simon ljög hela tiden. När jag konfronterade honom blev han tokig. Jag vet inte hur många dörrar och saker han har slagit sönder.

På helgnätterna var Linda alltid beredd att köra, ibland var hon ute och jagade honom. Utan att Simon visste det följde Linda hans Instagramkonto, där många konversationer i kompisgänget hölls.

– När han upptäckte det och tog bort mig var det en lättnad. Jag ville egentligen inte läsa allt det där.

En gång blev Simon och hans kompisar påkomna med att röka cannabis under en rast i skolan. När Linda frågade skolan hur de skulle agera blev svaret att de skulle visa en film om hur farligt det är med droger.

– That's it. Man ville inte ta det vidare. Man vill inte att det blir känt att det röks på en viss skola eftersom skolan vill ha elever och ryktet är därför viktigare än att ta tag i dessa problem.

Linda säger att hon i grund och botten har en nära relation med Simon och att han anförtrott henne en hel del. Han har berättat om hur cannabis och andra droger förekommer på nästan alla fester. Om misären på fester bara något hus bort, där tjejer utslagna av droger utnyttjats av äldre killar.

De flesta som missbrukar cannabis blir väldigt inaktiva. Såsiga, som Linda säger. När Simon försökte sluta upptäckte han att kompisarna inte var särskilt roliga att vara med om han inte själv rökte på. Linda skakar på huvudet.

– Det är en otrolig sorg. Det här har berövat honom flera år av hans ungdom.

Och flera år av hennes eget liv. Under de två år då det var som värst gjorde Linda sällan något på kvällarna som hon själv ville. Hon vaknade med hjärtklappning om nätterna. Samtidigt som hon försökte fungera och göra tillvaron så normal som möjligt för Simons lillasyster.

Men tidigt i höstas kom Simon själv till insikt. Han tvärslutade. Han slutade också röka cigaretter, vilket anses vara ett viktigt steg, och han började träna.

– Han sa till mig, förstår du vad jag har utsatt min kropp för mamma?

Och för första gången, efter fyra års kamp, tillät sig Linda att slappna av och känna efter hur hon själv mådde. Det hon kände, under hela hösten, var en otrolig trötthet. När hon nu ser tillbaka på de tuffa åren är hon tacksam över att hon och Simons pappa vägrade ge upp hoppet.

– Jag hade aldrig orkat om jag inte trodde att han skulle klara det. Att man som föräldrar fortsätter kämpa för sitt barn är oerhört viktigt.

Linda ser hur samhället och många föräldrar står helt orustade inför en ny och, som hon upplever det, betydligt mer drogliberal tid. Hon önskar att skolpersonal på i synnerhet högstadieskolor fick upp ögonen mer.

– Jag tror att vi måste prata om det här med ungdomar mycket tidigare. Jag önskar att unga personer som tidigare missbrukat cannabis föreläste i skolor och varnade, för dem lyssnar ungdomar på. Man kanske inte vill prata med tolvåringar om sånt här, men vi måste nog. För när ungdomarna väl fått tag på droger står vi vuxna handfallna.