– Vår rekonstruktion bekräftar många resultat från tidigare studier om släktskapsförhållandena mellan olika tättinggrupper, men bjuder också på flera överraskningar och reser nya frågor om tättingarnas evolution, säger professor Per Alström vid Institutionen för ekologi och genetik, Uppsala universitet, och Artdatabanken vid SLU.

Han är en av medlemmarna i det internationella forskarteam som har gjort rekonstruktionen, som publiceras i en artikel i den amerikanska vetenskapsakademins tidskrift PNAS.

Tättingarna omfattar alla småfåglar som mesar, trastar, sångare och finkar, men också kråkfåglar. Deras släktträd sträcker sig hela 55 miljoner år tillbaka, då de och deras närmaste släktingar papegojorna gick skilda vägar.

Artikelbild

| Rostgumpsvalan häckar normalt i södra Europa och Asien, men till fågelskådarnas förtjusning är den i sällsynta fall en gäst i Sverige.

– Tättingarna utvecklades först i den australiska regionen och påbörjade därifrån kolonisationen av resten av världen i olika vågor, säger Per Alström.

I flera fall har undersökningar med modern dna-teknik lett till att tidigare indelningar av djur i familjer, släkten och arter utifrån enbart utseendemässiga likheter och skillnader visats vara felaktiga. Det gäller till exempel för den lilla gärdssmygsliknande fågeln pärlsmygtimalian, som fått en alldeles egen familjegren i det nya tättingsläktträdet.

– För mig personligen är detta ett av de roligaste resultaten eftersom jag var med i forskargruppen som för några år sedan visade att pärlsmygtimalian genetiskt är betydligt närmare släkt med till exempel fågelfamiljer som trastar och flugsnappare än med fågelfamiljen timalior, som den felaktigt var placerad i, säger Per Alström.

Till skillnad från sina "systergrupper" trastar och flugsnappare, som innehåller flera hundra arter, är pärlsmygtimalian så exklusiv att den är den enda nu levande arten i sin fågelfamilj.

Artikelbild

Per Alström

Det finns ett par huvudhypoteser om vilka drivkrafter som, med start för cirka 25 miljoner år sedan, ledde till att ett växande antal nya familjegrenar växte ut på tättingarnas släktträd. En är att sjunkande medeltemperaturer gynnade uppkomsten av nya arter, en annan att koloniseringen av nya landområden skapade nya nischer gynnsamma för artbildningen.

– Våra nya resultat talar dock för att drivkarfterna bakom tättingarnas evolution varit betydligt mer komplexa än så. En faktor som bör studeras närmare är fragmenteringen av skogsområden när gräs- och buskmarker bredde ut sig. Den kan ha lett till att fåglar i skogsmiljöer förlorade kontakten och fick möjlighet att uvecklas till nya arter, säger Per Alström.